Rävar i månsken, speglande månar. Månsken och fullmåne tycks fascinera många fotografer. Kommer ni ihåg Jan Deldens "Gubben i månen"- mannen som går på Västerbron i Stockholm och avtecknar sig som en siluett mot fullmånen. Plåtad med ett grymt tele eller ruggigt mycket beskuret. Det är en bra månbild.
En månbild som jag brukar visa upp är den med dubbelt skärpedjup. Förgrund oskärpa, räv i skärpa, skogsbryn i oskärpa, fullmåne i skärpa. Smaka på den.
En annan är den när månen speglar sig i en stilla skogsjö, men där fotografen har glömt att spegelvända bilden av månen. Ja, ni förstår kanske att det inte går att fotografera månar och landskap på det viset. Det rör sig om komposit. Inget fel i det, bara man är ärlig.
Varför går det inte. Ja dubbelt skärpedjup finns inte med dagens objektiv. En måne speglar sig som en linje i vattenytor. Det där har att göra med den det infallande ljusets vinkel i en speglande yta, men här behövs nästan en förklarande illustration.
Ett annat problem som månfotograferna har är att i nästan alla situationer är månens ljus så oändligt mycket starkare än det ljus som så att säga upplyser den omgivande terrängen. Antingen blir månen en mycket ljus punkt på himlen med en någorlunda korrekt exponerad terräng eller så blir mångubben korrekt med en mycket mörk terräng.
Nån form av komposit måste göras. Men sånt här kunde man långt före Photoshop.
Men Deldens bild är äkta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar