Mera bilder- att göra komposit

Rävar i månsken, speglande månar. Månsken och fullmåne tycks fascinera många fotografer. Kommer ni ihåg Jan Deldens "Gubben i månen"- mannen som går på Västerbron i Stockholm och avtecknar sig som en siluett mot fullmånen. Plåtad med ett grymt tele eller ruggigt mycket beskuret. Det är en bra månbild.

En månbild som jag brukar visa upp är den med dubbelt skärpedjup. Förgrund oskärpa, räv i skärpa, skogsbryn i oskärpa, fullmåne i skärpa. Smaka på den.
   En annan är den när månen speglar sig i en stilla skogsjö, men där fotografen har glömt att spegelvända bilden av månen. Ja, ni förstår kanske att det inte går att fotografera månar och landskap på det viset. Det rör sig om komposit. Inget fel i det, bara man är ärlig.

Varför går det inte. Ja dubbelt skärpedjup finns inte med dagens objektiv. En måne speglar sig som en linje i vattenytor. Det där har att göra med den det infallande ljusets vinkel i en speglande yta, men här behövs nästan en förklarande illustration.
Ett annat problem som månfotograferna har är att i nästan alla situationer är månens ljus så oändligt mycket starkare än det ljus som så att säga upplyser den omgivande terrängen. Antingen blir månen en mycket ljus punkt på himlen med en någorlunda korrekt exponerad terräng eller så blir mångubben korrekt med en mycket mörk terräng.
Nån form av komposit måste göras. Men sånt här kunde man långt före Photoshop.

Men Deldens bild är äkta.

Bildkritik

Nu har jag suttit och tittat ett par hundra bilder i ett försök att ge någon slags konstruktiv kritik. Många bilder är bra, en hel del inte så bra och ett antal om inte usla så dock endast snäppet där ovan.
Men vad är det bilderna har gemensamt? Jo, de är alla privata. De berättar historier som är förborgade för mig. Jag kan ana att fotografen har något att säga. Men vad?

Fotosidorna formligen svämmar över av intetsägande bilder. Därför att människor, läs fotografer, inget har att säga.
Jaja. Det finns invändningar att göra mot ovanstående.

Porträtt

Nu har vi kört porträttfotografering i ett par veckor. Både med de gamla fasta ljusen, som blir ruggigt heta, och de nya Elinchrome. Det är lite knepigt att administrera 20 elever bland sladdar och stativ. Men det går. Kikar på resultaten. Hur många kom ihåg : manuell fokus, inte zooma - "fast" brännvidd, flytta på kameran istället, glöm inte ställa vitbalansen, kör med bländarförval...Kontakten modell - fotograf är det dock inget fel på. Men lite mer rekvisita och kostym hade varit kul.
Nu är det dags för att kombinera porträttfotot med reportagefotot. Får se vad vi hamnar den här gången.

Terezin

Idag besök i Terezin, Theresienstadt. För femtio tjeckiska kronor får man ett fototillstånd. Dimma, nollgradigt och råkallt, utkylt.
Väl hemkommen googlar jag på Terezin, chansen att hitta en liknande bild borde vara nästan hundraprocentig, och jorå, det finns ett par stycken.
När jag skrivit ut bilden, som jag i all blygsamhet känner mig ganska nöjd med, på ett oförklarligt sätt, och brottats med olika inställningar i "shoppen" blir jag varse att en sån här bild, oavsett vem som tagit den, får en estetisk dimension som på något sätt motverkar den berättelse jag och bilden egentligen vill berätta.
Jag får en association till Zurbaran, den fantastiske 1600-tals stillebenmålaren. Det blev vackert, istället för att berätta om nazismens sjukliga intresse för renhet, här manifesterat i duschar, iskalllt vatten, dimma, fukt, råkyla.

Nikon D300 Nikon 24-70 2.8

http://www.fotosidan/. Varit där? Det är otroligt hur många duktiga fotografer det finns i detta land! Som brinner, passionerat!
Finns det då några men..?
Mja, det finns många duktiga, det finns många fina bilder, inom olika genrer. Jag upphör aldrig att förvånas över naturfotografernas maniska sökande efter den perfekta bilden. Naturfotografi vs street. Naturfotograferna sitter på pass för att fånga just den där ugglan, street-knäpparna jobbar med trål, en får se vad det blev på kortet den här gången.
Alldeles oavsett, det är otroligt att se, denna totala hängivenhet.
Och detta sagt av en som undervisar i foto!

Eleverna är duktigare än magistern, och så skall det väl också vara (!)

På en biograf nära mig, försedd med hiss finns det särskilda skyltar med blindskrift (!)
Det tycker jag i min svarta humor är ganska kul.

Lingheds sportfiskeklubb lämnar inget åt slumpen



Inspiration

http://www.vivianmaier.blogspot.com/
Kika på Vivian Maier, en amerikansk streetfotograf som har bilder med en särskild känsla.
Jag tror att en tvåögd spegelreflex, Rolleiflex, med sitt sökarschakt bidrar till känslan man ser liksom verkligheten i bröst eller midjehöjd. Och en slutare som knappt ens knäppte till.

Ytterligare en bild från Lissabon. Högst konventionellt exempel på användandet av spegelbilder

Om svartvitt.

Svartvitt säger vi om bilder som mestadels består av varianter inom gråskalan. Men hur grått?

Jag får anledning att bläddra i Sune Jonssons böcker, ”Byn med det blå huset” i mitt fall Askild och Järnekulls utgåva från 1972, tråkigt nog inte Nordisk Rotogravyrs från 1958. Mer därom senare. Bildåtergivningen och repron är på sjuttiotalsmanér ganska hårt. Jag stod själv i mörkrum på den tiden och njöt av den korniga svärtan i pressad Tri-X. Nu är nog Sune Jonssons bilder inte så hårt pressade och jämför man ovan nämnda utgåvor så ser man att den tidigare utgåvans bilder är mjukare. Varför?
   Det verkar som om det handlar om hur en teknik, rotogravyren med sin inneboende gråskala möter sjuttiotalets faibless för det hårda och kontrastrika. Rotogravyren med sina rötter i sextonhundratalets etsning, akvatint och mezzotint är på något sätt industrisamhällets tryckkonst när den står som högst, betydligt mer raffinerad än det handgripliga boktrycket med sina högtryckande stämplande bildklichéer. Här var det djuptrycket som gällde med sin kombination av kemi, högt tekniskt kunnande och – ekonomi, för dyrt var det. Det handlade med andra ord om upplagor värda namnet.
   Sen kom offset ungefär samtidigt med den tidigare omtalade förkärleken för det svarta.

Jag ser egentligen inget problem med de hårda korniga bilderna, tvärtom, de är mitt arv. Men problemet, om man får kalla det ett problem, ligger i att det finns en nedgradering i offsettekniken, nämligen det att bilderna får, åtminstone på ett obestruket papper, ett tydligt skönjbart raster. Naturligtvis kan ögat vänja sig vid detta och bortse ifrån det men bläddrar man så att säga parallellt i det två upplagorna uppdagas det väsenskilda. Jo, visst, djuptrycket är också rastrerat men förutsättningarna med papperskvalitet och därigenom möjlighet till finare raster gör skillnaden.

1967 gav LT:s förlag ut Sune Jonssons ”Bilder från bondens år”, en slags realistisk hyllning till den svenske bonden (och kanske rent av i bakgrunden LRF som det året fyller femtio år). Boken är tryckt i rotogravyr och här arbetar Sune Jonsson tydligt med den här, i mitt tycke, underbara kornigheten, men med rotogravyrens mjukhet i återgivningen. Boken fick ett förtjänstfullt sätt sin typografiska kostym av Jan Boman. En intressant bieffekt av rotogravyren är att även texten får en för ögat behaglig ”mjukhet”.

1971 kom Sune Jonssons ”Minnesbok över den svenska bonden ut återigen på LT:s förlag. Fortfarande i typografisk dräkt av Jan Boman. Men nu är det offset som gäller. Bilderna är hårda vilket i sig inte är något problem, tvärtom ger de tillsammans med den kontrastrika typografin med accentuerade rubriker och ett bröd med, för all del, aningen trångt kägel ändå sammantaget effektiva och spännande uppslag. Problemet är det skönjbara rastret, som, jag vet, är svårt att undvika på obestruket papper. ( Rotogravyr trycktes alltid på ett glättat, ofta svagt gultonat papper).

Den tanke som slår mig är,och det är dit jag egentligen vill komma, att där Sune Jonssons fotografier beskriver en brytningstid när vi lämnar ett bondesamhälle bakom oss, att själva reproduktionstekniken också i det tysta beskriver en slags brytningstid. Från omständliga tekniker till effektivare, i någon mån enklare, modernare. Och sen ska det inte gå många år förens vi är i den digitala åldern, både vad det gäller fotografi och reproduktion.
Byn med det blåhuset är förutom en bok om en tid också en bok om avsked. Och mellan upplagorna tar vi också avsked av en typografisk tid.

Med tanke på uphovsrätt finns det ingen Sune Jonssonbild här men sök gärna vidare på Google efter en av svenskt fotografis viktigaste personer. Sen finns ju alltid bibliotek där man kan se bilderna på riktigt om man nu inte är så rikt lottat att man har ”Byn med det blå huset” i förstaupplaga, en milstolpe i svensk fotokonst!

Hur mycket information kan man överhuvudtaget få in på en skylt?

Lissabon

Lissabon, spårvagnsstaden.
Turisten går en gata och tittar bakåt.

Nikon D70  Nikon18-70

La Romieux

Sommar 2010 La Romieux



 I ett kloster. En konsert pågår. Sångare och andra klädda i vackra renässansdräkter. I bakgrunden kom dessa två män. De hamnade så att säga i bild utan att jag egentligen såg dem. Först efter fem sekunder ser jag dem i något som kan kallas helbild. Men då är det för sent att skjuta. Då har vi ögonkontakt men då befinner jag mig på integritetens insida.

  Det blev att försöka beskära och förstora så mycket som möjligt till priset av förlorad skärpa.

Nikon D300 Tamron SP17-50 2.8