Ytterligare en bild från Lissabon. Högst konventionellt exempel på användandet av spegelbilder

Om svartvitt.

Svartvitt säger vi om bilder som mestadels består av varianter inom gråskalan. Men hur grått?

Jag får anledning att bläddra i Sune Jonssons böcker, ”Byn med det blå huset” i mitt fall Askild och Järnekulls utgåva från 1972, tråkigt nog inte Nordisk Rotogravyrs från 1958. Mer därom senare. Bildåtergivningen och repron är på sjuttiotalsmanér ganska hårt. Jag stod själv i mörkrum på den tiden och njöt av den korniga svärtan i pressad Tri-X. Nu är nog Sune Jonssons bilder inte så hårt pressade och jämför man ovan nämnda utgåvor så ser man att den tidigare utgåvans bilder är mjukare. Varför?
   Det verkar som om det handlar om hur en teknik, rotogravyren med sin inneboende gråskala möter sjuttiotalets faibless för det hårda och kontrastrika. Rotogravyren med sina rötter i sextonhundratalets etsning, akvatint och mezzotint är på något sätt industrisamhällets tryckkonst när den står som högst, betydligt mer raffinerad än det handgripliga boktrycket med sina högtryckande stämplande bildklichéer. Här var det djuptrycket som gällde med sin kombination av kemi, högt tekniskt kunnande och – ekonomi, för dyrt var det. Det handlade med andra ord om upplagor värda namnet.
   Sen kom offset ungefär samtidigt med den tidigare omtalade förkärleken för det svarta.

Jag ser egentligen inget problem med de hårda korniga bilderna, tvärtom, de är mitt arv. Men problemet, om man får kalla det ett problem, ligger i att det finns en nedgradering i offsettekniken, nämligen det att bilderna får, åtminstone på ett obestruket papper, ett tydligt skönjbart raster. Naturligtvis kan ögat vänja sig vid detta och bortse ifrån det men bläddrar man så att säga parallellt i det två upplagorna uppdagas det väsenskilda. Jo, visst, djuptrycket är också rastrerat men förutsättningarna med papperskvalitet och därigenom möjlighet till finare raster gör skillnaden.

1967 gav LT:s förlag ut Sune Jonssons ”Bilder från bondens år”, en slags realistisk hyllning till den svenske bonden (och kanske rent av i bakgrunden LRF som det året fyller femtio år). Boken är tryckt i rotogravyr och här arbetar Sune Jonsson tydligt med den här, i mitt tycke, underbara kornigheten, men med rotogravyrens mjukhet i återgivningen. Boken fick ett förtjänstfullt sätt sin typografiska kostym av Jan Boman. En intressant bieffekt av rotogravyren är att även texten får en för ögat behaglig ”mjukhet”.

1971 kom Sune Jonssons ”Minnesbok över den svenska bonden ut återigen på LT:s förlag. Fortfarande i typografisk dräkt av Jan Boman. Men nu är det offset som gäller. Bilderna är hårda vilket i sig inte är något problem, tvärtom ger de tillsammans med den kontrastrika typografin med accentuerade rubriker och ett bröd med, för all del, aningen trångt kägel ändå sammantaget effektiva och spännande uppslag. Problemet är det skönjbara rastret, som, jag vet, är svårt att undvika på obestruket papper. ( Rotogravyr trycktes alltid på ett glättat, ofta svagt gultonat papper).

Den tanke som slår mig är,och det är dit jag egentligen vill komma, att där Sune Jonssons fotografier beskriver en brytningstid när vi lämnar ett bondesamhälle bakom oss, att själva reproduktionstekniken också i det tysta beskriver en slags brytningstid. Från omständliga tekniker till effektivare, i någon mån enklare, modernare. Och sen ska det inte gå många år förens vi är i den digitala åldern, både vad det gäller fotografi och reproduktion.
Byn med det blåhuset är förutom en bok om en tid också en bok om avsked. Och mellan upplagorna tar vi också avsked av en typografisk tid.

Med tanke på uphovsrätt finns det ingen Sune Jonssonbild här men sök gärna vidare på Google efter en av svenskt fotografis viktigaste personer. Sen finns ju alltid bibliotek där man kan se bilderna på riktigt om man nu inte är så rikt lottat att man har ”Byn med det blå huset” i förstaupplaga, en milstolpe i svensk fotokonst!

Hur mycket information kan man överhuvudtaget få in på en skylt?